Grundidén vi ska forma om
Ofelia Marsh kör den sista bokbussen i ett landsbygdsområde. Kommunen har dragit in bidraget och gett henne nittio dagar. Rutten har fyrtio stopp, däribland en gruvort där hon aldrig varit välkommen och en unge på en gård som lånar samma atlas varje vecka. Hon har inga pengar, ingen reservbuss och inga bundsförvanter. När berättelsen är slut kommer rutten att vara räddad, förlorad eller omgjord till något annat.
Varje modell nedan beskrivs i stora drag. Se dem som linser som gör olika delar av berättelsen synliga, inte som mallar du måste fylla i.
Tre akter
En berättelse med tre akter har en början, en mitt och ett slut. Som tumregel är mitten den längsta delen och omfattar ofta ungefär halva boken. I första akten etableras personen och problemet. Den slutar när problemet inte längre går att undvika. I andra akten trappas försöken och motgångarna upp. I tredje akten kommer den slutliga konfrontationen och dess följder.
För Ofelia visar första akten rutten och beskedet om de nittio dagarna. Den slutar när hon tackar nej till kommunens erbjudande om en ersättning. I andra akten misslyckas en insamling, gruvorten tar kyligt emot henne, hon hittar brevet från den ursprungliga bidragsgivaren som lovar kommunen rutten så länge någon vill ha den, och till sist går bussen förlorad. I tredje akten kommer hållplatser från hela området för att möta henne med sina egna fordon och bokhyllor, och hon tar med bidragsgivarens brev till ett kommunmöte.
Tänk på att den andra akten egentligen består av två halvor med en vändning i mitten. Därför tänker många författare i fyra delar i stället. Indelningen är praktisk, men inte absolut. Använd det sätt att dela upp berättelsen som hjälper dig att se var den tappar fart.
Formen är enkel, och det är både dess styrka och dess begränsning. Den visar de stora delarna, men inte vad de ska innehålla.
Hjältens resa
Hjältens resa är ett mönster som mytologer och senare berättelserådgivare har spårat i traditionella sagor. En person lämnar sin vanliga värld, möter prövningar med hjälp och motstånd, ställs inför den största faran och återvänder förändrad. Författare använder versioner med olika många steg, så se detaljerna som ungefärliga.
Ofelia börjar på sin vanliga rutt. Kommunens besked blir kallelsen, och hon tvekar eftersom rutten är allt hon känner till. Gus, en pensionerad bibliotekarie, uppmuntrar henne att fortsätta. Hon lämnar sin vanliga rutt och beger sig in i gruvdalen som hon har undvikit. Där möter hon en skeptisk folksamling och når sin mörkaste stund när bussen fylls med vatten vid ett vadställe och hon får bära in böckerna till fots. Hon återvänder till kommunens centralort som någon som kan föra rutten talan.
Modellen har också en inbyggd slagsida. Den växte fram ur berättelser om en ensam person som lämnar hemmet. Därför passar den sämre för berättelser om att stanna kvar eller för en ensemble där ingen enskild person bär hela utvecklingen. Ofelia fungerar eftersom hennes berättelse handlar om att lämna sin rutt, om så bara för en stund.
Den här linsen passar berättelser om förvandling. Den riktar blicken mot vad som förändras inom Ofelia snarare än mot vad som händer med budgeten.
Ett dramaturgiskt schema
Ett dramaturgiskt schema listar viktiga händelser i berättelsen och placerar dem ungefär där de förväntas komma, oftast som en andel av berättelsens totala längd. Det finns varianter för filmmanus och romaner, med olika namn och antal steg, vanligtvis någonstans mellan tolv och femton. Grundtanken är att vissa händelser, som en tidig störning, en vändning i mitten och en bottenpunkt, brukar komma med ganska jämna mellanrum.
Så här skulle Ofelias berättelse kunna se ut i ett utkast på 80 000 ord: beskedet kring 8 000 ord, det första misslyckade försöket nära 20 000, bidragsgivarens brev som mittpunkt nära 40 000, den förlorade bussen kring 60 000 och kommunmötet runt 70 000 ord. Det här är konventioner, inga lagar.
Behandla inte siffrorna som en deadline. I en stillsam roman kan den största vändningen komma sent, medan en thriller kan dra igång med den första störningen redan på första sidan. Om du medvetet bryter mönstret och läsningen ändå fungerar, är mönstret fel för din bok, inte tvärtom.
Ett dramaturgiskt schema är mest användbart som ett diagnosverktyg. Om mittpunkten dyker upp efter en fjärdedel av boken märker du att berättelsen tappar fart efteråt och kan fråga dig varför.
Freytags pyramid
Den tyske författaren och kritikern Gustav Freytag beskrev på 1800-talet den klassiska dramats form som en pyramid. Den har fem delar: exposition, stegring, höjdpunkt, nedtrappning och upplösning. Höjdpunkten ligger i mitten. Berättelsen byggs upp fram till den och tonar sedan av.
I Ofelias berättelse omfattar expositionen rutten och beskedet. Stegringen består av de misslyckade försöken fram till bidragsgivarens brev. Höjdpunkten är det översvämmade vadstället, där hon väljer att bära böckerna i stället för att överge hållplatsen. Nedtrappningen visar följderna när kommunen och hållplatserna reagerar. Upplösningen visar rutten i sin nya form.
Den här formen passar berättelser där det avgörande beslutet kommer mitt i boken och resten handlar om följderna. Efter höjdpunkten återstår en lång del, vilket känns naturligt i en tragedi men märkligt i en thriller.
Kishotenketsu: en struktur i fyra delar
Kishotenketsu är en berättarstruktur i fyra delar med koppling till klassisk kinesisk och japansk poesi. Den används också ofta i östasiatiskt berättande. Delarna sammanfattas vanligen som introduktion, utveckling, vändning och sammanfogning. Historien och den exakta betydelsen är omdiskuterade, så använd modellen som en lins snarare än som en urgammal formel.
Det som särskiljer modellen är att den inte behöver en konflikt mellan två sidor för att driva berättelsen framåt. Vändningen är en oväntad utveckling som förändrar hur man ser på det som hänt tidigare, och den sista delen för samman trådarna.
I Ofelias berättelse är introduktionen rutten och dess återkommande låntagare. Utvecklingen fördjupar några av stoppen: gruvortens försiktiga läsecirkel, Gus, ungen på gården och atlasen. Vändningen kommer vid det sista stoppet, när ungen räcker henne ett bibliotekskort från flera decennier tillbaka, undertecknat av Ofelias egen mamma, som körde rutten före henne. I sammanfogningen fortsätter Ofelia att köra, nu med förståelse för varför. Indragningen av bidraget finns i bakgrunden. Det som driver berättelsen är en upptäckt, inte en kamp.
Så väljer du
Välj den lins som passar det din berättelse består av. Pröva sedan valet genom att skriva din grundidé som en disposition på fem meningar enligt den modellen.
- Om berättelsen drivs av ett mål och en motståndare kan du börja med tre akter eller ett dramaturgiskt schema.
- Om den handlar om en person som förändras av en prövning kan du prova hjältens resa.
- Om den största händelsen kommer mitt i boken och följderna är berättelsens poäng kan du prova Freytags modell.
- Om berättelsen kretsar kring en upptäckt eller ett nytt perspektiv snarare än en strid kan du prova kishotenketsu.
- Du kan kombinera modellerna. En berättelse i tre akter med en vändning i mitten enligt kishotenketsu fungerar utmärkt.
Vad dramaturgin kan och inte kan göra
Dramaturgiska modeller beskriver berättelser som redan fungerar. Analytiker granskade berättelser som höll kvar publiken och lade märke till mönster. Ingen har visat att en bra berättelse blir till genom att följa ett mönster. Två romaner kan innehålla alla väntade händelser och ändå kan den ena vara tråkig. Händelserna är berättelsens skelett; det som väcker intresse finns hos de enskilda personerna, deras val och deras formuleringar.
Se upp för motsatt vana: att fylla i rutnätet. Om du hittar på en scen bara för att ett schema säger att det är dags för en bottenpunkt kommer scenen antagligen att kännas påhittad. Fråga dig vad berättelsen själv behöver just där. Använd sedan schemat för att se om du hamnade ungefär där mönstret brukar ligga.
Använd dramaturgin för att hitta problem, inte för att döma. När ett utkast tappar fart kan du fråga vilken del som är tunn. Om du inte vet hur en scen ska sluta kan du skriva två varianter. I SagaFold kan du spara alternativa utkast och välja mellan dem. Det är ett praktiskt sätt att pröva mittpunkten i två olika former.